Fredagen den 13:e

Idag hade jag och Paulina vår efterlängtade massage hos Phawinee kl 9.
Vi åkte dit allihop och Niklas promenerade hem med Nathalie i vagnen.

Massagen gjorde ont även idag och hon kände att min vänsterarm inte mår så bra (den jag har mest ont i) så antingen måste jag sluta sova på vänster sida eller så får jag bunkra upp med kuddar så den inte belastas mera.
Jag har ett hopp om att hon kan fixa mig, äntligen, äntligen!
Paulina ville inte ha hela massagen så när jag var klar satt hon med två massöser som flätade håret på henne samt målade naglarna + att hon fick äta hur mycket kakor hon ville :)

När vi tog moppen hem och precis skulle svänga upp för rampen upp till grinden för att komma in på vårt område tappar jag kontrollen över moppen, jag tror att jag växlade ner till 1:an för tidigt och istället för att bromsa så gasade jag och jag hör hur Paulina skriker och jag stoppar ner mitt ben i reflex för att bromsa och äntligen tar det stopp mot murväggen.
Jag ser att "cykelkorgen" bucklas och sen känner jag en smärta komma krypandes, jag kan knappt röra mitt vänsterben.

Seaviews anställda kommer springandes mot oss och jag börjar grina, chocken kommer rätt så snabbt. De lyfter av Paulina från moppen och hon är helt oskadd men säger inte så mycket.
Personalen tittar på mitt ben och en flod av blod har runnit ner från nånstans.
Jag ringer Niklas och han kommer springandes, han säger att det är djupt, att man kan se ända in till benet, jag är glad att jag inte kunde se med egna ögon för jag klarar inte av att se sånt.
Sen kommer smärtorna och jag kan inte hantera dem.

De ringer efter en ambulans och jag sitter mitt i gassande solen med ett öppet sår och väntar.
Personalen är SÅ hjälpsamma och stöttar mig och ringer runt och tillslut kommer ambulansen.

En kille kommer ut och tvättar av och det svider rätt så rejält.
Niklas föräldrar kommer och alla kommer överens om att Takky som är chef här ska skjutsa in mig till sjukhuset och där möter Tuk upp mig då hon redan var i Rayong.

Han kör med varningsblinkers och mot rött men det känns som att det tar en evighet, det gjorde det för 2 år sen också...
Tuk möter upp oss och tar min påse med pass, plånbok och mobiltelefoner och jag blir skjutsad i rullstol in på akuten och därefter på röntgen.
Röntgen ligger på samma ställe som ultraljud, lagomt med flashbacks...

Jag hade inget brutet, som jag förstod, men ett fult öppet sår som behövde sys, och blåmärken och svullnader från knäet och nedåt.
Det slog mig att förutom att det är en av mina bästa vänners födelsedag så är det även fredagen den 13:e och Tuk hade drömt nåt liknande scenario om oss för 10 dagar sen...

När det var dags att bedövas så kände jag varenda nålstick, när den äntligen verkat syddes det med kanske 4 stygn så det var inte så brett som tur var.
Sen fick jag en vaccinspruta som jag tydligen skulle ha fått efter skrapningen förra gången egentligen mot alla främmande bakterier som jag inte är van vid (?)

Sen var det dags att betala 6.415 baht (drygt 1550 kr) och hämta ut medicin.
4 olika tablettsorter minst 10 per dag i 7 dagar tills jag ska tillbaka och ta bort stygnen.
Tuk måste komma hit varje dag och lägga om såret så det inte blir infekterat och jag måste hitta en bra plastpåse att tejpa runt benet så jag åtminstone kan duscha, här har vi endast en duschspot som sitter fast i väggen så hela kroppen blir blöt när duschen går igång...

Det gör helvetiskt ont och jag kan inte stödja på benet alls så jag skulle verkligen behöva kryckor för hoppa runt på ett ben är inte helt optimalt.

Nu ska jag ta ett gäng tabletter och försöka sova, imorgon kommer Pest Control och tar död på myror, silverfiskar och annat äckel och då måste vi hålla oss borta så barnen inte blir förgiftade.

// Kikki